Rasens

Den är Sveriges nationalras och Nordens äldsta hundras. Dom två första hundarna som registrerades i Svenska Kennelklubben var lapphundar och det var i slutet av 1800-talet.

En mycket tålig ras med en lättskött mycket fräsch päls som skyddar i alla väder och inte luktar.

Lapphunden älskar att var utomhus men vill samtidigt vara inne hos familjen som är dens flock. Lapphunden vill helst ha tillgång till naturen och att få röra sig i det fria ibland för att få utlopp av sin energi. Det betyder inte att alla lapphundar måste bo ”på landet”, men har lapphunden inte möjlighet att röra sig mycket fritt vill den ha någon sorts sysselsättning.

Sysselsättningen kan vara många olika saker, det är bara att använda sin fantasi för dom tycker att det mesta som man själv gör är roligt, det är en riktig allroundhund och en utmärkt familjehund.

I bruks samanhang kan nämnas att lapphunden har hävdat sig i agility, lydnad, viltspår, tjänstehund i bevakning/räddning, spår och sök. Som jakthund framförallt på älg men även fågel. Ett fåtal hundar används också idag i sitt ursprungliga arbete, som renvallare. Säg någonting som den inte klarar av!

Lapphunden är normalt barnkär, lättlärd, pålitlig, tålig, intelligent och ganska envis. Den kräver därför likt många andra hundraser en konsekvent uppfostran för att utvecklas till sina bästa sidor. Med lapphund i familjen behöver man aldrig ha tråkigt!

 

Här är en litet utplock av historia/skrivelser om lapphunden:

Stamfadern till vår lapphund följde sannolikt med de första samerna, när dessa invandrade till Norden i takt med den vikande inlandsisen för tusentals år sedan.

Fynd från förhistorisk tid har visat att renen mycket tidigt spelat en betydande roll i samernas hushållning. Renen var då enbart jaktobjekt och någon renskötsel förekom inte. Under denna tid användes lapphunden troligtvis som jakt och vakthund, han drog sig inte för närkamp med ex. varg eller björn.

Lapphundens jaktanlag ligger fortfarande idag latent, då främst som älg- och fågelhund.

Lapphunden utvecklades sedemera till att valla när samerna senare fick en organiserad renskötsel.

“En bra renhund är inte bara renskötarnas bästa hjälp i renskogen utan också hans bästa vän” /Lars Rensund i boken Renen i Mitten. Han berättar också att det behövdes två slags hundar – vinterhundar och sommarhundar, en del lika bra vinter som sommar. Vinterhunden stark med kraftiga ben och tät men inte för lång päls. Det viktigaste var att hunden kunde köra och driva fram renhjorden på vintern.

Sommarhunden kunde ex. “sopa” en hel fjällsida och samla ihop den spridda hjorden raddasbänan “kanthund”. En del hundar kunde storma in renhjorden och skingra den guovo“går bara mitt in i hjorden”. En del hundar klarade av att hejda och vända en springande renhjord. En del duktiga på att vakta en vilande renhjord, de satt i hjordens utkant och gick aldrig in i kåtan. Om någon ren försökte bryta sig ut ur hjorden var hunden genast framme och drev den tillbaka, juorgong bänah.

“Lapphunden har alltid varit en aktad familjemedlem. “Man skulle kunna säga att många samer behandlar sina hundar som jämlikar”/Björn Collinder i boken Lapparna.

Samerna visste hur man redan bland hundvalparna kunde urskilja den blivande fina renhunden: “Renhunden av bästa slag ha bred nos, korta och breda fötter; lapparna vilja ej ha långbenta och stora; utan medelmåttiga, stadiga, grova hundar. De ser å nos och klor, om de är goda, dugande hundar”/Gustav von Düben.